luucia

Först måste jag börja med att skriva att det som hänt med Algot ger mig rysningar... Varje dag från att jag fick beskedet att han var försvunnen har jag suttit på aftonbladet, expressen, st.nu och facebook flera gånger per dag, i hopp om att något nytt hade kommit fram. Varje dag har varit den andra lik: ingen information....tills igår. Han är död. Va?!?! Det kändes ju lixom inte så i magen. När det handlade om Engla sa jag på en gång, hon är borta...men det kändes inte så med Algot. Tyvärr så måste jag se min magkänsla besegrad och inse att en ung människa blev berövad av livet på tok för tidigt än tänkt.


I övrigt så fick jag en smärre panikattack igår och kände mig kvävd. Jag befinner mig i en strid med mig själv då jag varken vet ut eller in. Vad det är jag vill få ut av just mitt liv osv. Som alltid så får min stackars mamma ta en större del av skiten (förlåt!) men det beror på att vi är helt oförmögna att kommunicera med varandra. Vi pratar helt olika språk och det slutar alltid med irritation. Jag säger att jag inte vill jobba skift, hon säger sök jobb på Ikea! Vad jobbar man där? Skift. Fattar ni? Vi kan inte prata:)

Det enda som jag känner att är att jag vill rymma ibland. Rymma från alla krav som folk och jag själv ställer på mig, och bara leva. Andas. Det vore nice.

Nån som vill ta en sista minuten och bara glassa fortast möjligt? Call me!