Jag grät ihjäl mig

till kvällens avsnitt av one tree hill....

Och det fick mig att tänka på den enda begravning som jag varit på...

En begravning är på något sätt fin....men ändå så sorglig. Man glädjs åt de minnen man har hunnit skapat samt som man sörjer de minnen som framtiden utlovade och som man aldrig fick chansen till att skapa.

Döden är så definitiv. Det finns människor som man nästan aldrig träffar och inte direkt sörjer över det om ni missförstår mig rätt. Men döden gör ju att man aldrig mer får chansen att träffas.

Livet är verkligen så himla kort och allt kan ändras på ett ögonblick. Vi glömmer lätt bort i våra upptåg till att skapa karriär och familj och allt annat hur sköra våra liv egentligen är. Vi stannar sällan upp och kollar runt omkring oss vad det är vid har...för vi strävar alltid efter bättre...

Jag vet att skriver osammanhängande nu och och djupa grejer direkt från tankar och själ...Men jag tror att det behöver skrivas för min skull. För att även jag ska vakna upp och inse att gräset inte alltid är grönare på andra sidan, det kanske till och med är grönare än grönast just där jag är.

Kanske låter konstigt att ett program, påhittat dessutom får en att skriva ett sådant blogginlägg. Men saken är ju just den, att detta program kanske var ett manus, för någon är det en sanning.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0