Vilken helg...
Ja usch vilken helg det varit..
Det började i torsdags morse att jag fick väldigt ont i magen. Jag försökte tänka på annat och fot till jobbet ändå. På jobbet blir det bara värre och jag bestämmer mig för att åka hem. Väl hemma pratade jag med barnmorskan som tyckte att jag skulle avvakta då vi skulle på ultraljud på kvällen.
Ultraljudet var fantastiskt och jag älskade att se hur min vackra M reagerade. Han satt mest bara och log och när jag tog hans hand kramade han den hårt:) Jag tror det blev verkligt för första gången för honom. Allt såg bra ut, bebisen sög på tummen, smackade med läpparna och var bara allmänt söt!! På fredagkväll kände även M sparkar för första gången ;)
Sen kom lördagen..,Micke for iväg till Alperna vid 14.00 och allt var frid och fröjd. Jag går över till Emelie för att ta en promenad. Efter promenaden får jag sjukt ont i magen igen. Fast denna gången är det som mensvärk * 10 och det värker nått enormt i ryggen. Jag håller ut under kvällen och tänker att allt blir bättre om jag bara får lägga
mig. Natten till söndag blir jag helt utan sömn och det värker som f-n. Magen drar ihop sig son en boll och jag kan inte få det att släppa.
Jag ringer sjukvårdsupplysningen, som kopplar mig vidare till gyn i Varberg. Efter att jag berättat hur jag mår och de har rådfrågat med en läkare säger kvinnan plötsligt; jaa Lina, du får komma in på förlossning. Jag ringer dit och förvarnar att du är på väg.
FÖRLOSSNINGEN?????
Vem ska köra mig???
Micke är ju borta!!!
Helvete så rädd jag är nu...
Ringer M's mamma som kommer innan jag ens lagt på och mot förslöas sunden for vi.
Vi Blev där hela dagen. De mätte mina sammandragningar, kollade min livmodertapp, bebisen jaa allt faktiskt.
Bebisen mådde bra, men min kropp sämre.
För att avrunda lite så verkar min kropp vilja förbereda sig för en förlossning. Jag har nu order om att ligga helt stilla tills det värsta har lagt sig. Jag ska dock till BM idag så vi får se hur allt står till.
Men snacka om att man inte är vidare tuff när det gäller sin bebis. Den är inte född än, men kärleken och rädslan man har till den är fasen mäktigare än vad man tror.
Att sen M har varit borta har varit både bra och dåligt. Det r lixom alltid hans jobb att trösta men nu fick jag klara mig själv och det gick ju bra det med :)
