luucia

Jag brukar ju som sagt klaga här nätt och jämt över min livssituation, speciellt på det känslomässiga planet, och har nu kommit underfund med att jag är trasig.

Har hört vid flertalet gånger att jag är knäpp vad det gäller kärleksbiten, att jag sätter upp en "mur" som det så fint sägs och att jag är expert! och då snackar vi expert på att hitta fel. Långa tår, huggtänder, lite bögig, för musklig, för lång, för dålig humor, äter inte vissa grejer, tar för sig för mkt, tar för sig för lite, knepiga skor, you name it - jag har klagat. Trots att jag är medveten om mina "klagningar" så har jag aldrig tyckt att jag haft någon "mur" utan att jag är en öppen person som gärna ler generat om en kille ser åt mitt håll.

Men. Idag fick jag mig en funderar över hur jag egentligen beter mig.

Konversation mellan mig och D på jobbet.
D: Shit va hård du var mot killen din i lördags!
L: Va? Vadå hård?
D: Jaa men, du bara: Nää jag orkar inte vänta på dig, jag har 1.4 kg godis hemma som jag är sugen på, och äter hellre det än att stå här och vänta.
L: Oj...

Nu vare så att jag var verkligen sugen på mitt godis, men ska det gå få före någon annan?Elle betyder det egentligen att jag har ätstörningar??hahah:)

Nää men skämt åt sido...jag har sagt det förr men det tåls att säga igen, jag får inte klaga över mitt singelliv, (joo då jag träffar puckon får jag det!) men när jag oxå beter mig som en idiot (och inte har den rätten då jag varken är en Eva Longoria, Rihanna eller Heidi Klum )så är jag nog värd mina ensamma kvällar.... ibland...