luucia

Som ni förstod så hade jag inte en sådan bra dag igår. Jag var trött efter utgången, ledsen över en sak som hänt, samt less över att behöva jobba. Jag var på bristningsgränsen hela dagen och kände att det skulle inte behövas mkt för att jag till slut skulle brista ut i gråt.

Jobbdagen började gå mot sitt slut och jag ser hur det blir färre och färre kvar på jobbet, men tänker att snart kommer det väl in nya, för vi har ju öppet till 24. Då jag sitter i samtal hör jag de två sista killarna säga, det är bara Lina kvar och sedan så går dem. För det första så får vi inte jobba själva, och för det andra, hur i hela h.vete tänkte telenor då de valde att låta mig sitta själv?!?! Jag är ny!! Och har för den delen aldrig larmat stället heller. Och för det tredje så vet alla som känner mig att jag är så sjukt rädd för inbrottstjuvar och dyligt. Jag fick panik. Jag höll dock ut tills att min dag var slut (20.30) Ringde mamma och bad henne hämta mig...och jag hann inte mer än innanför dörren så brast det.

Klumpen i magen och gråten i halsen som funnits där hela dagen kom ut. Som tur var hade jag min älskade vän elin i telefonen. Och fastän det inte fanns så mycket att säga om det hela så var det ändå så skönt att bara höra att hon var där.

Livet är verkligen inte en dans på roser och det är något som visar sig varje dag. Läste en blogg som pratade om karma, och karma är något som jag alltid trott på, men jag börjar nu tvivla.

Som jag sagt innan så är jag inte Guds bästa barn, men jag är heller inte det sämsta. Ibland känns det som att man måste vara en stor jävla egoist och nästintill elak för att lyckas här i denna värld. Vilket jag för mitt liv hoppas att jag aldrig behöver bli.

Jag begär inte guld och gröna skogar, men någonting annat än denna ständiga uppförsbacke vore trevligt.