luucia

Ibland blir jag så förbannad på mig själv. Jag vet att jag blev till i den här världen för att göra något stort, förändra, och skapa. Hela mitt inre skriker av viljan att komma ut, men ändå så låser jag det inne. Jag vill sååååå mycket, men gör så lite. Jag är uppväxt med att alltid tänka logist och att allt för med sig konsekvenser, så jag lever efter det, trots att jag inte vill.

Det finns så mycket som jag vill göra, och känner hur åren bara tickar iväg medans jag sitter här. När jag läser om framgångsrika personer hugger det i mig. För det skulle ju jag också bli! Jag har tappat bort mig själv någonstans på vägen efter vad livet givigt mig och det gör mig förtvivlad.

Jag vet att jag är född för att hjälpa andra och jag VET att jag är bra på det. När mina vänner ringer mig för att prata tycker jag aldrig att det är jobbigt, jag känner en ära att de valde just MIG att ringa till. Jag menar inte att jag tycker det är roligt att mina vänner har problem eller mår dåligt, men kan jag hjälpa dem så är det fantastisk samt så ger dem mer förståelse för hur andra kan må vilket jag tror många glömmer bort.

En sak har jag lärt mig och det är att aldrig försumma andras känslor, för det är deras känslor och rätten att få känna kan man inte ta ifrån någon.