Inte rätt
Hur sjukt är det inte att jag varje gång är på offentliga platser hoppas på att få se min pappa. Eller mer hoppas på att han ser mig och kommer ihåg att jag faktiskt finns.
Som någons barn ska man väl inte känna sig bortglömd? oviktig och betydelselös?
Men det gör jag.
Jag har ingen kontakt med min pappa idag, och det känns fruktansvärt, och jag kan heller inget göra åt saken. Vetskapen om detta gnager sönder min själ, och det går inte en dag utan att jag tänker på det. Men jag kan heller inte göra något åt saken. För hur glömmer saker som sårat en så? Hur glömmer man att ens pappa och hans sambo har frågat ALLA om de ska följa med utomlands, men glömt att fråga mig? Hur glömmer man att ens pappa varit och hälsat på en max 5 gånger sedan man flyttade hem till sundsvall igen? Hur kan man komma över att man gått från att vara dem två tajtaste människorna på jorden till att inte vara någonting alls?
En sak är då säker, jag trodde aldrig att jag skulle vara en av dem som inte har någon kontakt med sina föräldrar, men nu är jag det och det är hjärtekrossande.
Jag förstår din besvikelse.Mycket fult gjort.Hur kan man glömma bort att fråga? Jag fattar inte sin egen dotter nej FYYYY.´Kramar i massor på dig !!!
Hej Lina! Hittade din blogg via FB. Kan inte låta bli att säga att jag blir jätteledsen att höra att ni har tappat kontakten, förstår att det är jobbigt för dig. Hoppas det ska lösa sig och att allt är bra med dig i övriga livet! Kram Elin
